Piece by piece

Lite mer än en månad in i vår självvalda exil börjar saker och ting sätta sig riktigt fint. Rutiner som skolor, våra jobb och snöskottning, handling, städning etc har landat i vår vardag på ett nästan overkligt enkelt sätt. Då skall det också tilläggas att vi inte är familjen ordning och reda. Vet inte om det är av oförmåga eller kvardröjande vuxenfobi men ett hårt strukturerat familjeliv med styrande rutiner har aldrig blivit vårt sätt att vara.

Det stod emellertid tidigt klart att en resa som denna, med så mycket nyheter, utmaningar och svårigheter skulle kräva ett tryggt vardagsliv för våra barn. Detta hade vi läst om på andra bloggar och resonerat kring hemma i soffan på Röd. De vanor som vuxit fram kring mat, lek, och regler kring tex spelande på dator fann vi inga skäl att ändra på. Likaså var sagostunden på kvällen en instutition som kanske till och med skulle få mer tid och engagemang.

Jag tror att detta varit en klok strategi. Självklart är det svårt att veta vad som är orsak och verkan, men förmodligen har ovanstående i alla fall bidragit till att barnen trivs bra här i Madison. En viktig anledning har också varit skolan. Vi har haft tur med Crestwood, som är en skola med stort engagemang och erfarenhet av barn som är ”annorlunda”. I sin egen takt tillåts våra barn delta i skolarbetet och uppmuntras till såväl sociala kontakter som engagemang i sitt lärande. Jag tror man skulle kunna kalla skolans övergripande arbetssätt för inkluderande. Denna goda tanke, som inte tar sin utgångspunkt i en given norm och därefter integrerar elever till denna norm – utan istället försöker vidga normaliteten till att omfatta klassens naturliga variation av olikheter, denna tanke tycks på många sätt omsättas i praktiskt arbete här på Crestwood. Givetvis finns också mycket som tyvärr pekar i motsatt riktning. Tidig selektion, nivågruppering, ett evigt testande av eleverna, samt framför allt en i grunden starkt förankrad tävlingsmentalitet tror jag försvårar detta inkluderande arbete. Istället för att sporras av nyfikenhet och inre motivation (nåja – även detta är förstås en naiv konstruktion), uppmanas eleverna, direkt och indirekt att jämföra sig med andra och att prestationer alltid skall bedömas utifrån en given måttstock. Dessutom skapar ett auktoritärt system och överdrivet svassande för vuxna en drivkraft där yttre belöningar betonas. Vid samtal med amerikanska föräldrar bekräftas det självklara i att tävlingen som den mest avgörande motorn. Några grannar tog upp den klassiska devisen: ”For an american is it not an achievment to win silver – instead you loose gold!” som exempel på hur detta tänkande genomsyrar varje liten mikrodel av det amerikanska samhället.

På många sätt speglar dessa normer och arbetssätt i skolan vad som händer på andra håll i samhället. USA har påverkats mycket av händelserna efter den 11:e september 2001 och många talar om att pressen på de som inte passar in i den urtypiska amerikanska självbilden har ökat. President Obama talade i sitt ‘State of the Union’-tal förra veckan om att vi (!) nu befinner oss i ‘The Sputnik moment of our time’, vilket var ett sätt att betona stora satsningar på skolan av en speciell anledning: att vinna det inofficiella VM i utbildning. Förra gången den sovjektiska Sputniken satte fart på det amerikanska skolsystemet 1957, innebar det genomgående satsningar på naturvetenskap och matematik på bekostnad av språk, humaniora och samhällskunskap. Mycket talar emellertid för att dessa satsningar inte ledde till ”bättre” kunskap i de amerikanska skolorna, utan istället betonades det enkelt mätbara, det rationella och ”naturliga” på bekostnad av kritiskt tänkande och reflektion. Magnus Hultén skriver en tänkvärd text om detta i nättidskriften Skola och Samhälle. Det finns nog en del som talar för att den våg av ‘benchmarking’, ‘early intervention’ och ‘high stakes – testing’ som tycks dominera den amerikanska skolan idag är en utveckling som vi bara sett början på – även hemma i Sverige.